Mandag 23. desember 2019 Essay

Å lytte til «Juloratoriet»: Göran Tunströms musikalske prosa minner oss på at Underet alltid klinger i eksistensens bakgrunn.

Lyden av en roman

ET ANNET UNDER: Førstesiden av Bachs juleoratorium, BWV 248. FOTO: STAATSBIBLIOTHEK ZU BERLIN/WIKIMEDIA

Göran Tunströms «Juloratoriet» har evnen til å lodde dybdene i våre livssykluser. Romanen lar «musikken dø for Nordensson-familien på samme måte som Jesus igjen og igjen kan fødes».

Essay

«Det finns ögonblick som aldrig upphör.» Er ikke det en beskrivelse av musikkens vesen? Men like mye handler det vel om dette rare vi kaller livet, som Kierkegaard så treffsikkert har sagt må forstås baklengs og leves forlengs. I blinde, uten sikkerhet og kontroll, kunne jeg lagt til. Øyeblikket som aldri opphører, fra sitatet innledningsvis, er synet av Solveig som blir tråkket ned av buskapen. Hennes sønn Sidner «ser att hon far rätt in i grottan av kött och horn och klövar, ser henne falla och bli liggande, medan det trampar och trampar över henne, långt efter det att hon inte är till.»

Betraktningen om øyeblikkets innstendighet er et frampek til Sidners foreløpige sammenfatning av livet, hans dagbok «Om Smekningar» (smekning = kjærtegn), der vi langsomt blir vitner til hvordan forstanden sklir mellom fingrene hans. Ikke minst er frasen en antydning om den skjebnesvangre betydningen nå-øyeblikket vil ha for fremtiden, og mine tanker vandrer til musikkhistoriens kanskje mest berømte tvillingpar, Siegmund og Sieglinde, hovedpersonene i «Die Walküre». Før de elsker, snakker de om fremtiden, om redningen, mens Wagner gjennom musikken avslører at deres elskov skal bære frukter – i orkestersatsen spilles ledemotivet til deres framtidige sønn Siegfried.

Juloratoriet

• Roman fra 1983 av Göran Tunström (1937-2000), som han året etter mottok Nordisk råds litteraturpris for.

• Boken er en familiekrønike som strekker seg over tre generasjoner i Sunne i Värmland på 1900-tallet. Det starter med ekteparet Solveig og Aron og deres to barn, som opplever den store tragedien da moren Solveig dør i en ulykke, og familien må forlate gården til fordel for byliv i Sunne. Der følger vi sønnen Sidner og hans vei mot voksenlivet, mens faren Aron holder på å gå fortapt i sorg, før han finner trøst i brevskriving med en kvinne i New Zealand. I nåtiden er det Sidners sønn Victor som er i fokus, når han vender tilbake til Sunne.

• Musikk spiller en viktig rolle boken gjennom, og da Bachs «Juleoratoriet» i særdeleshet.

• Romanen kom på norsk i 1984 (Cappelen Damm) og ble filmatisert i 1996 (filmen er nettopp relansert på dvd).

Det er en usedvanlig musikalsk roman Sidner har tilhold i, nemlig Göran Tunströms «Juloratoriet». Langt senere i romanen skal Sidner tenke videre på Goethes sammenlikning av arkitektur som frossen musikk: «Vårt tal är också frusen musik. Våra fantasier är frusen musik.»

Og kanskje er det forfatteren selv som snakker når ordenes skapende kraft beskrives i musikalske termer: «Jag brukade gå ut ensam och komponera. Jag satt lutad mot kyrkogårdsmuren och sa vackra saker.» Tunström hadde i hvert fall en musikkinteresse over det gjennomsnittlige, og når han løfter dirigentstokken i romanens innledning er det for å spille opp til en ouverture. Uten at han på noen måte spiller opp med samme tydelighet som J.S. Bach, der paukene og trompetene, akkompagnert av jublende strykere, gjør det klart at en frelser er i ferd med å bli født, allerede før koret synger sitt første Jauchzet, frohlocket! auf, preiset die Tage!

Visstnok står Bachs juleoratorium fra 1734-35 sentralt i Tunströms innledning, men det tar lang tid før vi får vite hvem dirigenten, Victor Udde, er, og som leser skal man gjennom mange «øyeblikk som aldri opphører» før romanens mange nå-tider knyttes sammen i en komplisert vev. Omtrent som når Udde ser inn på klokkene hos Österbergs Ur och Optik: «[I]ngen av dem visade samma tid. (…) Oförtrutet tickade de på, var och en i sin tid, obekymrade om varandra. Ingen var falsk och ingen sann, det fanns inget före och inget efter. Alla var vända inåt mot sin egen mekanik.» Det er ikke før romanen er avsluttet at vi skjønner at begynnelsen var slutten, at omega kom før alfa, og sirkelen aldri skal sluttes, omtrent som de færreste symfonier tar igjen åpningens tema for å lukke verket.

Romanen har syv deler. Jeg er fristet til å kalle dem satser, og med Bach så sentralt i verket går det jo an å tenke at Tunström hadde komponistens suiter i bakhodet, som ofte har syv satser. Eller, kanskje romanens Del II er verkets symfoniske hovedsats, romanens sonatesats.

Vi får vite at vi befinner oss på starten av 1930-tallet, og vi møter Aron og Solveig Nordensson. I løpet av én drøy side skal hun, på sykkelen hun nettopp har fått av Aron, oppleve et fryktelig uhell. Sønnen Sidner vil preges dypt av tragedien, mens lillesøster Eva-Liisa er velsignet med glemselens gave. Tunström stopper tiden flere ganger. Først gjennom et tekstlig sitat fra åpningssatsen hos Bach. Og har ikke musikk som kun klinger for forestillingen en særegen magi? Senere trer forfatteren Tunström selv inn i sin roman og forteller at tiden må ta en pause. Det skjer når familien har pakket flyttelasset og er på vei mot sin nye tilværelse i Sunne: «Och Sidner är tolv år och inom kort skall grammofonen och lådan med skivor glida av lasset, när hästen ryggar för en bil, marken skall täckas av backelitsplittror. Men först ett citat ur Om Smekningar.»

Hest og bil, det er gammel og ny orden, og grammofonen var langt mer enn en atspredelse. Den representerte morens, Solveigs, vesen. Hennes første tur på sykkelen var på vei til kantor Jancke. De skulle sette opp Bachs juleoratorium. Musikken var familiens lim. Så da Solveig stilnet, måtte også grammofonen forstumme. Og Tunström stoppet altså tiden. Med Victor Uddes ord, fra et helt annet sted i romanen: «Jämför med en opera, där handlingen går framåt och plötsligt stannar (…) allting stillnar. Så mycket tid det tar. Men den tiden får det ta och skall ta.»

Tunström komprimerer tiden mer enn jeg har gjort i mine tanker om grammofonens rolle i familiens liv. I tidens tomrom, der grammofonen faller, roper den langt eldre Sidner: «Varaktigt är ingenting utom den förklingande tonen, som vardagarnas rad ständigt söker men aldrig helt lyckas utplåna.» Og er du som meg, stopper tiden i lesningen når du i ettertanken søker den frasens betydning. Før man rett etterpå brått dras tilbake til tiden, når Tunström slår til med et brutalt «Nu faller skivorna till marken.»

Og jeg gråter hver eneste gang jeg leser den setningen. Denne romanen innehar nemlig samme evne som den rituelle musikken, som liturgien, til å la musikken dø for Nordensson-familien på samme måte som Jesus igjen og igjen kan fødes på den tiden av året vi nå befinner oss i.

I Sunne vender Sidner seg innover, bærer de knuste platene innenfor jakken sin, og sier «De skall vara trasiga.» Men vennen Splendid, som har fått navnet sitt «efter Hotell Splendid i Karlstad, där han avlats den första natt hans blivande föräldrar sovit på hotell tillsammans», får Sidner til å åpne seg opp i ungdommelige sprell. Han åpner seg også gjennom å skrive fantasier og funderinger om sin helt, J.S. Bach, men da han foreslår at mesteren og Anna Magalena kledde seg nakne, får magisteren nok og stenger sin tålmodighet for Sidner.

Tenåringens liv akkompagneres av raske og korte setninger. Talestreker og små stykker, med underfundige betraktninger innimellom. I tredje sats, eller del, av boken fyller Tunström ordene helt ut til kanten av sidene. Rytmen i romanen er annerledes og perspektivet er Arons. Temaene er nye og tankene lengre, såpass at jeg etter hvert teller 129 ord i setningen der Aron tar sitt liv. Vi leser den ene siden av en brevveksling med Tessa fra New Zealand, som enkemannen skal forelske seg i og er på vei å flytte til. Tessa skriver. Aron er stille, og vi får forestille oss hans brev.

Når Sidner tar egen plass i satsen er det passende nok gjennom å først spille Schumanns «Von fremden Ländern und Menschen», apropos New Zealand. Han er blitt godt kjønnsmoden, men kjærligheten skjønner han lite av: «Han spelade en sonat av Beethoven, en långsam sats, och när han vred huvudet mot henne var det med musikens ögon han såg, bara med dem. Härinne var det långt till alla horisonter, det mänskliga i honom och henne var som prickar långt ute på en is. Han vandrade fram och tillbaka i musikens egen tid, vaggade sakta med halsen, lyssnade bortanför henne och orten och stunden, medan skymningen gjorde sig påmind utanför fönstret.»

Men så spørs det om kjærlighet er ordet vi skal bruke om hvordan den langt eldre Fanny prøver å smigre seg inn hos Sidner. Sent en natt skal hun sette seg over ham. Og han skal si nei. Flere ganger.

Fjerde sats. Vi aner ikke hvem jeg-fortelleren i drømmen er, men vi er i et høyhus og Solveig «tog upp en altaria. Som en tornsvala steg den uppåt, letade sig genom trasset av utspridda instrument och drivor av partitur, upp för halvbyggda trappor, singlade ut i den mörka himlen.» Et intermesso følger med onkel Torin, Solveigs bror, og egentlig er det jo ikke relatert til verkets historie, omtrent som scherzoen i en symfoni sjelden er tematisk relatert til hovedtemaet i symfoniens førstesats.

Det følger en scene som åpner med «Von fremden Ländern und Menschen». Schumanns karakterstykke er nå blitt til et ledemotiv, så selv om det er Eva-Liisa som «gläntar på dörren», og størsteparten av handlingen består av en dialog med selveste Selma Lagerlöf, avslører melodien noe av samtalens tyngde. Men først skal bøker sorteres hos Selma. Og utenfor hennes Mårbacka kommer jentene fra Molkoms lanthushållningsskola for å synge og hylle «Nordens största diktarinna».

Tunström tegner et operatisk tablå, og vi kan forestille oss at det blir sunget enkelt, uten særlig dybde, selv om jentene sikkert makter å synge i alle fall tostemt. Så får Selma sagt én setning. Og var setningen en melodi, ville ett av ordene hatt samme kraft som en uventet harmonisering. Om Fanny sier hun: «‘Hon är en bräcklig människa, Sidner.’ (…) Hon [Selma] lyckades inte dölja en plötslig betydelsetyngd, när hon uttalade hans namn.» Med Bach som bakgrunn for romanen må «Sidner» være sagt til barokkens mest bittersøte og myteomspunne harmoni, den napolitanske sekstakkorden, som knapt nok kan høres uten å være en aksentuering. Det er vesentlig nok for å gjentas. Kanskje med samme harmonisering: «Hans namn igen. Någonting riktat rakt in mot honom. En talgoxe gjorde sig hörd på fönsterbrädan.»

Faller man på kne i romaner? Man gjør det i alle fall i opera. Kulminasjonen kommer der Sidner skjønner at natten sammen med Fanny gjorde ham til far: «Han föll på knä och höll huvet i sina händer.» Selma: «Det är bra, Sidner [sikkert igjen sagt med karakteristisk harmonisering]. Skrik, så att du bryter denna gravens tystnad.» Og det er et skrik vi ikke får høre fra hans munn, men et skrik der orkesteret tegner konturene av dets fenomenologi og emosjonelle kraft. Scenen lukkes med ytterligere en følelse som ikke ligger i ordene, men i romanens tause orkester. Selma: «Spela något för mig. Vad som helst. Jag har aldrig tålt att någon ser på mig när jag gråter.» Og der lukkes scenen. Sidner spiller sikkert «Von fremden Ländern und Menschen»?

Aron var på vei til New Zealand da han en kveld langsomt tok av seg klærne og hoppet i Det indiske hav. Sidner kom til å fullbyrde reisen i sjette sats. Det var noe han måtte gjøre fordi «denna resa skulle sona familjens skuld.» Hele boken hviler på antakelser om sterke forbindelser mellom nåtid, fortid og framtid, eller som Victor selv sier i bokens siste oppslag: «[T]ill min stora förvåning upptäckte [jag] att jag redan var född men inte varit med och gjort något åt det, inte lyssnat, inte blivit en av tonerna. Jag var redan född och hadde inte märkt det. Livet hadde pågått inte bara de femton år som var mina egna då, utan tjugo tretti år ända bort till Solveigs död i en vägkrök, en annan sommar, i ett annat rum. Där föddes jag. Där hadde min resa begynt.»

Det slår meg at frelseshistorien er alt utenom nåtid. Den er fortid som bærer løfter om en annen framtid. I skogen der Victor og Sidner til sist er sammen, hører de en stemme snakke om barnet som skal bli født. Og de hører mer enn en stemme: «Skogen fylldes av instrument, träden virvlade och förvandlades till fioler, gambor och fagotter och en koral steg upp.» Da har vi kommet til historiens siste side. For Victor og Sidner handler det om forsoning, for oss andre om at det finnes håp. Og liv. Og glede.

Lukker du øynene tror jeg du kan høre koralen de hørte sammen. Men du må være åpen og du må tro. I så fall kan du legge merke til at Underet alltid klinger i eksistensens bakgrunn. God jul.

musikk@klassekampen.no

Artikkelen er oppdatert: 25. februar 2020 kl. 10.44